Varför, varför, varför ska det alltid släpas på så mycket packning jämt?
Varför väger hem-resans väska alltid flera ton mer än dit-resans?
Och varför ska det pressas så i sinne att väskan blir så fullproppad att sömmarna nästan brister?

Tackade för en fin vecka, vinkade av mina underbara föräldrar på busstationen och satte mig sedan tillrätta på bussen mot Umeå.
Halvmånen lyste starkt från den mörka kvällshimlen och separationsångesten var fantastiskt närvarande.

 Finaste mamma & pappa

Steg av uppe vid NUS och den vänlige chauffören hjälpte mig ut med aset till resväska, samt pekade snällt ut gångvägen till Umeå Östra (nya tågstationen).
Kall luft i förkylda lungor, hosta, hjul i grus, en enorm tyngd lastad på bägge armarna (hade ju förutom resväskan även stora axelväskan, dataväskan och en kasse ;p ), kramp i handen...

Framme vid stationen, ingen hiss.
Rulltrapps-vansinne där både balansen och tålamodet sattes på prov!

Så, äntligen ut på perrongen.
Kall luft...host...host.
Lade märke till att jag tydligen inte var värst med packningen ändå (!), då det visade sig att en något yngre kille verkade flytta ett mindre bohag i samband med tågresan.
Det var kartonger, tvättkorg, kontorsstol, en 42:a plattskärm...och gud vet vad de kånkade på?!
Det finns alltid de som har det värre.

Väntan...

Väntan...

Väntan...

Tåget rullade så äntligen in.
Hitta vagn, släpa väsk(or)-jäkeln, kramp och host.
Bordar tåget.
Fastnar i dörren.
Rycker frustrerat, samtidigt som jag tror en snurrande febertopp närmar sig...lugnar ner mig lite, lirkar...det går och jag, samt picket och packet, är ombord.

Inne i vagnen.
Möts av två stycken kamphundar (modell större) som tillsammans med sina mattar ska dela kupé med en annan matte och hund (modell mindre och..."fluffigare").
Inte helt okej för dogsen...och det uppstår en situation.
En rätt så högljudd och agressiv situation, hundarna emellan.

Försiktigt försöker jag ursäkta mig förbi "scenen" med all min packning.
Det visar sig vara föga populärt då en av de två bestarna morrar dovt och visar tänderna åt mig...och jag kan nästan svära på att matten gjorde detsamma.
"Sådan herre, sådan hund"
Krånglade mig dock förbi tillslut och fann till min lycka att jag även denna resa fått en "ensam-plats" att bre ut mig på :)

Bistro or pleasure?
Bistro.
Då jag tyvärr inte kunde tänka mig så värst mycket pleasure på ett nattåg som detta, Lördagskvällen till trots.

Så, återigen var jag tillbaka på en stol i restaurangvagnen, med en god kall, en bok och såklart papper och penna i högsta hugg!
Mer folk var det som samlats i vagnen denna kväll än på resan upp, hela 15 personer totalt, och klientelet var följande;

1 stycke undertecknad

1 stycke äldre kvinna som sitter vid samma bord som undertecknad, doppar en Marabou chokladkaka i kaffet, suger förnöjsamt (antar att ljudet betydde det) i sig och sneglar försynt ned mot mina anteckningar.

1 stycke data-kvinna, totalt innesluten i cyberrymden.

1 stycke bok-man, totalt innesluten i sin litteratur.

1 stycke vin-kvinna, totalt innesluten i..?

1 stycke skrivar-man, kanske antecknar han som jag?

1 stycke kärleksfullt par, det vill säga 2 stycken snuttinuttiga personer.

3 styck kompisar, som hänförs av vad man kan hitta via Google Earth på iPhone.

4 styck tjejer, som babblar på hejvilt om både ditten och datten (utan att egentligen säga något vesäntligt), för att sedan avbrytas av en i gänget som fullt ut drar sketchen "Guben i låddan" av -och med Hasse Alfredsson och Martin Ljung.
Tyvärr håller den ju inte lika hög standard som orginalet (eller den efterföljande parodin av Robert Gustavsson och Bosse Parnevik), men det är klart...svårt att vara två i en kanske? ;p

...och så var det ju tågpersonal närvarande också förstås.

När Bistron sedan stängde begav jag mig åter till min plats och läste vidare några sidor i boken.
Kände sömnen komma krypande och hade även lagt märke till de många platserna i vagnen som stod tomma, vilket ledde till att jag helt enkelt tog filten, bredde ut mig på ett dubbelsäte och (även om det inte var det bekvämaste bekväma) faktiskt fick mig några tacksamma timmars sömn.

 Trötter...


Söndag idag...fast det känns nästan som min Lördag då jag även tagit en välbehövlig dag ledigt imorgon (tack chefen!) :)
Tidig start på tåget, kaffe, mer läsande, och en väntan på att nå resans slutmål.

Tillbaka i Göteborg, 2 minuter innan utsatt tid (!).
Släpa resväska...
Kom hem till vår lilla lya igen, men ingen rast och ro då städning stod på schemat.
Sedan blev det även en runda på stan...

Trött, tröttare, tröttast känner jag mig nu...men samtidigt också skönt medveten om att jag kan sova ut precis hur länge jag vill imorgon och (inte minst!) att min älskade Johan anländer med båten från Danmark om några timmar...längtar!

Har gjort i ordning en enklare middag till oss i form av Landgång med egenkomponerad räkröra och grönsaker.
Sitter även i skrivandets stund och smuttar på ett glas vitt, andas ut och känner lugnet...
Höstsemestern lider mot sitt slut.

Önskar Er alla en skön Söndagskväll, take care!
 



// Maryly