Vulkanutbrott på Island och morgon-nyheterna rapporterar om att alla flyg fått ställas in här uppe i norrland...och sedan fortsätter det...
Timmarna går, ett stort moln av aska sprider sig över norra europa och allt fler flygplatser tvingas ställa in planerade avgångar.

En kommentar på radion angående läget;
Reporter: Hur länge kan ett sådant här moln ligga kvar?
Experten: Vi kan inte säga något säkert...men det kan hända att sådana här moln kan existera i upp till 3 år
(!)

Det låter ju föga troligt att så skulle vara fallet, men ganska intressant att spekulera i konsekvenserna i sådana fall...
Skräckpropaganda i olika medier sätter fart på diskussionerna, och det som börjar med att astmatiker inte bör vistas utomhus slutar snart i frågeställningar om hela jordens undergång...
Jo, så är det.
"Den som lever får se"

Personligen tog jag det hela med relativ ro och knatade in till centrum för några ärenden.
Det regnade...snön smälter fort här nu...och kanske fick man sig en dos aska på köpet också ;p
Mötte upp med Anki då hon slutat jobbet i butiken för dagen och åkte upp till henne i Betsele för matlagning och middagsmys.

God middag, men lugnet ville inte riktigt infinna sig med två bustroll och en katt (stor som en hund) härjandes vid matbordet(!)
Efter högljudda samtal, en del grimaser, matklet, tjuvnyp och två glas utspilld mjölk blev det en snabb undanplockning och sedan ut på promenad.




Väl hemma igen blev det lite kvällsfika och en omgång bus med pojkarna i tv-soffan innan det var dags för sängen.
Jag fick den stora äran att läsa kvällens Godnattsaga som handlade om lilla Labolina och hennes lina...och då talar vi inte om en sådan lina en tjej skulle kunna tänkas dra en kväll ute på Stureplan...nej, vi talar om Spöket Labans lillasyster...och ett helt vanligt rep.

När pojkarna hade somnat kokade vi the, kröp upp i soffan och pratade om...allt mellan himmel och jord!
Det var så underbart skönt att bara träffas och få en ordentlig pratstund och jag hade nog kunnat sitta så ända in på morgontimmarna, om inte längre.
Men kvällen blev sen och det var dags att ta farväl...för den här gången.

Jag känner verkligen hur otroligt mycket jag saknar att inte längre dela vardagens alla händelser med vännerna här uppe...att få vara en del av allt precis som det var förr, men samtidigt kan jag verkligen inte se mig själv flytta tillbaka och bosätta mig i denna lilla stad igen...detta dilemma.

Natten är här, mörkret har lagt sig, min kära sambo befinner sig på havet mellan Finland och Sverige.
Vi hann säga "Hej" till varandra i telefonen innan linjen bröts och nu går det inte ens att komma fram.

*Telefonen ringer*

Se där, nu ringde han!
Alltid skönt att få säga godnatt till den man älskar...allt lugnt, natt-tv och snart stundar sängen.

// Maryly