Granitan är namnet på mitt kära barndomshem.
Namnet är inte märkligare än att det kommer sig av att detta kära, röda hus med vita knutar ligger beläget på Granitvägen i Lycksele, och har helt enkelt alltid bara kallats så.

När jag flyttade ut från Granitan (mååånga år sedan är det nu!) bodde det där då kvar en mamma, en pappa, ett marsvin vid namn Spock och världens bästa katt...en Missan.
Missan var från början en pytteliten "hitte-katt" och ingick i en kattfamilj som elaka människor bara lämnat vind för våg.
Precis som otaliga (både friska och skadade) ekorrar, fåglar, kaniner, marsvin, rävar, renar, rådjur...och ja, you name it, så fick Missan vård och ett nytt hem på Granitan.

Åren gick...skokartonger med läkande djur avlöste varandra, bås där mat lades ut spikades upp i skogen ovanför huset åt de vilda djuren, och mat ställdes även ut i skålar på altanen åt de mindre (något tamare) djur som hade vägarna förbi.
(Här skall även påpekas att filtar och en liten mjuk hund-koja också ställdes ut)
Marsvinet Spock avled och fick en vacker begravning.

En kall norrländsk vintermorgon upptäcktes en tanig och väldigt liten svart katt sitta skakandes av köld på altanen, utställd mat hade börjat försvinna veckorna innan och det var troligen den lilla kissen som var den "skyldige".
Det värkte i hjärtat på de vänliga djurvännerna på Granitan...och katten kunde ju bara komma in för att få lite värme en stund...och kanske kunde de sätta ut en annons och se om någon kunde tänka sig att ta hand om denna katt...även om den förstås var väldigt snäll och såg ut att trivas väääldigt bra på Granitan...

Stunden blev till dagar, dagar blev till år...och helt plötsligt bodde det en mamma, en pappa, en Missan och en Sotis på Granitan...plus två utflugna barn som kom hem emellanåt, samt de lite vildare djuren som fortfarande matades uppe i skogen.

För 1 år sedan, den 25 oktober 2008 närmare bestämt, lämnade den älskade familjemedlemmen Missan jordelivet och fick en hederlig begravning även hon.
Detta ledde till att Sotis blev enda katten på Granitan...fram tills nu.

Kanske går det ett rykte i någon kattvärld  man inte vet något om, kanske är det bara den utställda matens dragningskraft...men nu när vintern så smått börjar få sitt fäste uppe i norr kommer katterna till Granitan en efter en.
Genom information via telefon har jag fått rapporter om först en lite större katt som suttit på altanen och spanat in i vardagsrummet, sedan hade det visst kommit en liten svart-vit katt som suttit och jamat något alldeles förskräckligt vid en tom matskål...och sedan så var det visst också en liten, liten brun katt som pappa till och med fått lyfta upp i famnen.

Alla katterna är i rätt dåligt skick, med tanke på matbrist och kyla, och är antagligen kvarlämnade sommarkatter.
De är rädda för varandra och rädda för att komma för nära människor...men ju mer dagarna går, desto tamare blir de...och jag kan riktigt föreställa mig hur samtalen avlöser varandra inne i huset...

-Nej, vi ska inte ha någon mer katt
-Jag vet, men de kan ju få komma in och värma sig lite
-Nej... (går sedan ut för att försöka locka in katten)

-Sotis skulle nog tycka det vore roligt med lite sällskap
-Jo, men vi kan inte ha hur mycket katter som helst i huset
-Nej, men bara tills vi hittar någon annan som kan ta hand om den

Och så kanske en...eller fler katter tillslut kommer in, och då låter det nog såhär;

-Ska vi sätta ut en annons?
-Nej, den har det nog bäst här

...så, min undran just nu är hur många som kommer att vara inneboende på kära Granitan när jag kommer hem till jul...och hur många av dem som är katter..?! ;)

Jag är så lyckligt lottad över att ha så underbara föräldrar med så stora hjärtan, inte bara då det kommer till kärleken till djuren, och tacksam över att jag fått växa upp i en så djurvänlig miljö!
Ibland är det mycket snack och en del av den hårda norrländska attityden...men när det väl kommer till kritan...vem kan motstå en hjälplös, övergiven liten katt?

// Maryly

Granitan julen-08


Missan


Sotis