Ja...nu sitter jag här och torkar tårarna...

Är nyss hemkommen efter att ha vinkat av mina föräldrar på Centralstationen.
Det känns så tungt i hjärtat och så vemodigt att se dem åka, samtidigt som jag är så glad och tacksam för de helt otroligt underbara dagar vi har fått spendera tillsammans.
Det känns som om vi hunnit med att göra hur mycket som helst, men ändå har tiden bara flugit iväg...

Det är alltid svårt med avsked...speciellt jobbigt tror jag också att det känns på grund av att de går så lång tid mellan de gånger då vi träffas, så mycket mer man skulle vilja dela, och saknaden av att inte ha dem nära till hands i "den grå vardagen".
Jag har världens bästa föräldrar som, oavsett avstånd, alltid finns där för mig, och jag hoppas att vi ses igen inom en inte alltför avlägsen framtid...
Jag tycker inte om att säga adjö...jag säger inte adjö...jag säger; på återseende!

Tidigare idag vaknade jag upp, som man förtjänar, efter det sedvanliga midsommarfirandet...nåja, relativt lugnt blev det faktiskt ändå...lite stan, lite pub, lite folk och lite mer dricka ;)

Tillsammans med sambo och föräldrar blev det stadspromenad och fika på en uteservering i solen (som äntligen visade sig och skänkte lite värme!) innan de var dags för tåget norrut.

Snart vankas det middag av all denna mat som blev över från gårdagen och ett överläggande om ifall vi ska orka oss ut ikväll på de AC/DC pre partyn som hålls lite här och var på stadens uteställen.
Jag känner mig rätt sliten...men vill heller inte sitta hemma och bara deppa ihop mig...så vi får väl se..?
Det gäller i alla fall att försöka vara så piggelin som möjligt inför morgondagens konsert på Ullevi...ska möta upp med lite vänner under dagen och börja ladda...kommer bli grymt skoj! :)

Puss å Kram
// Maryly