Sitter här och funderar lite sådär efter en skön dusch, och innan något ätbart ska ordnas...
Funderar lite över allt möjligt...exempelvis; varför man använder uttrycket "hör du vad tyst det är"?
Ett uttryck som för övrigt användes flitigt av min käre far när jag var yngre och vi (familjen) befann oss uppe på fjället för vandring, slalomåkning eller vad det nu kunde vara...

Om det är tyst, borde man verkligen kunna höra det då?
Är tystnaden kanske inte alls tyst, utan ett ljud den också?

För flera herrans år sedan (ja, jag är gammal nu ;p) såg jag på ett vetenskapsprogram som behandlade just detta ämne, denna fråga.
Jag kommer inte ihåg allt i sin klarhet, men där hävdade i alla fall forskarna att när jorden skapades av the big bang så var ljudet/ljuden som bildades av den smällen så kraftiga att ekot av dessa fortfarande lever kvar på jorden, har gjort det genom alla tidsåldrar, och så även i vår nuvarande tid.
Det vi kallar tystnad skulle i så fall vara en symfoni av ljud från jordens skapelse, och därför "hör" vi den...

Sen kan man ju också ställa den välbekanta frågan; "Om ett träd faller i skogen och ingen är där, hörs det då?"

Känns lite övermäktigt att fundera över allt ibland...men intressant :)

Dagens filosofie-stund avslutas och jag ska förpassa mig till kyl och skafferi...senare blir det en runda på stan för lite ärenden, samt ett pass på gymmet.
En rätt vardaglig onsdag med andra ord.

På återskrivande!

// Maryly