Efter den mentalaste av alla mentala förberedelser , och ingen nämnvärd förbättring på uschlighets-fronten, var det så dags för intagandet av dunderkuren...
Med vitlöksklyftan i ena handen och Jimmie B flaskan i den andra tog jag ett djupt andetag och svepte...svalde...tuggade...svalde...hinkade på med vatten...andades ut igen och lutade mig kallsvettandes mot diskbänken...
Jag överlevde den här gången också.
Jag kan ju, så här i efterdyningarna, bara konstatera att det är tur att min kära sambo är iväg och repar med grabbarna ikväll, för jag...kära läsare...är knappas det populäraste umgänget just nu ;p
Det sägs ju att det som inte dödar en, härdar en...härdad är jag, och blir jag inte kryare av det här då vet jag inte vad...

// Maryly