Det var slutet.

Det fruktade, det jag aldrig riktigt hade vågat föreställa mig.

Det var den gnagande oron som blev verklighet, det var min tillvaro… det var förhoppningarna och drömmarna… det var möjligheterna, kärleken och lyckan.

Det var den trygga grunden som så plötsligt raserades.

Det var mitt liv, det togs ifrån mig.

Nu är det borta.

Du sa orden, inte jag.

Din var viljan, inte min.

Det var ditt beslut, jag ville aldrig det här… jag har bara fått finna mig i en verklighet som inte var önskad.

 

Sjukhuset.

Från sjukhusets fönster är allting grått.

Utanför skiner junisolen från en klarblå himmel, naturen grönskar och fåglarna kvittrar.

Sommaren tar sin början.

Ändå går allt i grått.

 

Inne i bubblan börjar slutet.

En dominerande smärta, en bristande uppfattning om tid och rum, ett vakuum.

 

Inga utsikter ses, ändå rörelser.

Inga ljud hörs, ändå klingar de.

Ingen luft att andas, ändå vibrerar den.

 

Inne i bubblan finns ingen syn, ingen hörsel, ingen doft, ingen smak.

Där finns bara känslan.

Där finns bara en känsla.

Känslan av smärta, den rivande ångesten som genomsyrar och kväver… allt.

 

En överhängande doft av desinfektionsmedel, klibbiga linoleumgolv, lysrörens kalla sken och någonstans i bakgrunden blandas ett ångestfullt gnyende med ljudet från en pågående amerikansk dag-såpa på tv:n i allrummet.

Klockans tickande, vita rockar hastar förbi under rutinmässig rond, rasslet av piller i dosetter och små platsmuggar fyllda med vatten.

Medlidsamma blickar.

Förväxlingar av ord.

Förståelse?

 

Sekunder, timmar, dagar.

Ljus, mörker.

Cigaretter hjälper, alkohol hjälper, matvägran hjälper, medicinering hjälper, promenad hjälper, samtal hjälper.

Kortvarigt.

Nej.

 

Inne i bubblan är allt detsamma.

Ensamhet.

 

Utanför, utesluten.

Instängd, innesluten.

Att vara, fast man inte är.

 

En kille i rummet bredvid.

Ena stunden ett litet barn, andra stunden en vuxen man.

Ofta bärande på en radio tryckt mot örat, stundtals en grönsak hopkurad på britsen under en filt.

Schizofreni.

 

En gammal dam i rullstol.

Livligt samtalandes med personal och patienter om väder och vind, ditt och datt.

Andra stunder förekommer livliga samtal med osynliga andar och röster som inte hörs, när hon inte vill vila i sin säng vill säga… och det vill hon mest hela tiden.

 

Någon bankar sitt huvud mot den hårda väggen.

Någon skriker till svars mot nattens mardrömmar.

Någon skär sig för att blöda ut smärtan i avloppsrören.

 

Dock, personliga tillhörigheter genomgås;

Potentiella vassa föremål låses in.

Rep-liknande föremål låses in.

Telefoner låses in.

Mediciner låses in.

Med mera med flera saker låses in…

Är du pålitlig?

 

Inne i bubblan undrar man mest om man är överhuvudtaget…

 

– Vita sjukhussockor utan resår.

– Grå mjukisbyxor, två storlekar för stora så man får vika dem dubbelt i midjan.

– Vitt sjukhusnattlinne i kort ärm nedanför knäna.

– Blå sjukhusskjorta i lång ärm nedanför knäna.

– Lila barntandborste utan trubbiga kanter.

– Mini-tandkrämstub.

– Extra-sjukhusfilt för frusna själar…

 

Duschens värmande strålar.

Värme… och en känsla av renhet mitt i all smuts.

Blunda, låtsas vara någon annanstans…bara för en stund.

 

Midsommarafton.

Frivillig vård = frivillig att röra sig, komma och gå, som man vill.

Vart ska man gå då man inte vet vägen?

Vart ska man gå då man inte vill vandra?

 

Inne i bubblan är ingenting frivilligt.

 

Midsommar-aftons-middag.

En hummande kvinna med sådana spasmer så det ter sig som ett smärre mirakel att både potatis, jordgubbar och föda med lite rundare former klarar av att hålla sig kvar på tallriken när hon balanserar dem från köket till ett av borden.

En tidigare promenad på fem timmar, placerad på en stol vid en mini-midsommarstång i plast och matlust lika med noll.

Glassen har smält till en geggig sörja i skålen… de försöker jag vet…

Heja Sverige.

 

Tankar.

Saknad.

Ensamhet.

 

En ung tjej i mjukisbyxor och alldeles för stor huvtröja som hon gärna gömmer sig i.

Långt hår, osminkad, men med klara sökande ögon.

Funderande ögon, vänliga ögon.

En fråga som bryr sig.

Kontakt.

Ordväxling.

”vad skönt, du verkar ju vara den enda vettiga här”

 

Berättande förklaringar.

Svår uppväxt, misshandel, missbruk, övergiven av föräldrar, fosterföräldrar, socialen, samhället i stort…

Flyttad, placerad, bort med ”problemet”, än hit än dit.

Sviken.

Lämnad.

Ensam.

Tung ryggsäck, eget ansvar.

Vart ska man gå då man inte vet vägen?

 

Inne i bubblan finns inga svar, men nyanser anas…

 

Trots åldersskillnad känns åren oväsentliga.

Någon som bryr sig.

Någon som försöker förstå.

Min rumskompis E, tack… jag tänker fortfarande på dig.

 

Pomenader, promenader, promenader…

Man går, fast man inte vet vägen.

Och så det här med att kämpa, men för vad?

Det blir bättre är svaren, men om man har kämpat och trots det så överväger de mörka stunderna de ljusa då?

Anpassning..?

 

Jobb.

Jobba säger de.

Arbete är bra för att skingra tankarna och vägen till förbättring.

Så, man jobbar och gör vad som krävs.

Man gör det som andra säger till en att göra så slipper man tänka- och känna själv.

Man gör sin plikt, man gör det bra.

 

Möten med olika människor i varierande situationer ger insikter.

 

Inne i bubblan väcks nya tankar, men också nya frågor utan svar.

 

Utskrivning.

Stöd från ett mobilt ”nå-det-när-helst-du-behöver-team”, samt besök hos psykolog minst två gånger i veckan.

Trygghet i någon form.

 

Innflytt.

Då hemmet inte längre är ett ”hem” och jag knappt står ut med tanken på den ensamma smärtan där så huserar jag hos den enda person jag genuint kände att jag kunde kontakta i detta läge.

En släkting jag inte haft kontakt med på länge - en kämpe, mitt ljus i mörkret.

 

Trots egen kamp mot sjukdom tar hon emot mig med öppen famn… välkomnar, lyssnar, förstår, låter mig bara vara…

Trevande ”ny” vänskap till en början, diplomatin mellan en människa som kämpar för att överleva och en annan som tappat livslusten, berättelserna, tårarna, respekten...det ovärderliga stödet.

 

På bubblan anas en punktering, från ett ställe till ett annat.

 

Psykologen.

Det praktiska med högkostnadskort som ska stämplas…en stämpling för varje misslyckad dag.

Vänta i skummigt väntrum med tidningar av annan årgång och medbesökare av varierande slag som spontan spelar munspel och sjunger egenkomponerade trudelutter, dels sitter tysta och stirrar ut i ett avlägset tomrum.

Jag är alltså ”en av dem” inser jag, även om jag kanske mer tillhör den tysta, iakttagande och magasins-bläddrande sorten.

Vuxenpsykiatrin – here we are.

Jag är rädd.

 

Trevlig psykolog...trevlig psykolog.

Tårarna rinner, även om ”masken” allt som oftast är på och jag försöker behärska känslostormarna.

”Jag är vis” får jag höra, ”jag har insikt om mycket”.

Jaha, det var ju fint… men vad hjälper det om viljan inte finns, vad hjälper det i det stora hela?

 

Inne i den punkterade bubblan anas dock en så kallad ”aha-upplevelse” då vi berör livet, och insikt infinner sig en aning om vissa saker…

 

Vidare-flytt.

Karma..?

Hjälp från högre makter?

Tillfälligheternas tillfällighet?

Frågor utan svar.

En dag.

Placerad på ett ställe jag behövde.

Ren och skär tur mitt i allt elände..?

 

Planerande, plockande, packande.

Grubblande lösningar, sömnlösa nätter.

Slit, släp, blod, svett och tårar…

Blåmärken.

Värk i kropp och själ.

 

En djup utandning av farväl, ett nytt andetag av välkomnande.

”Hej August, ett huserande mitt emot din gamla lya”

Historiska vingslag blandas nu med det reella citatet; ”älska mig annars biter jag dig i strupen så att du dör” nedpräntat i gatans asfalt nedanför fönstret.

Hmm…

 

 

Fortsättning.

Jag fortsätter.

Jag tar en dag i taget

Jag låter det vara så… för Nu.

 

Bubblan omsluter… brister... omsluter… brister…

 

Så, när jag först för några år sedan, från allra första början, började med att skriva ned några rader i denna blogg så var våren på väg och jag satt mitt uppe i det då pågående examensarbetet med all framtidstro som hörde till.

MEN, livet blir… som bevisligen… inte alltid som man tänkt sig…

 

This is the end.

Ny blogg, nytt liv.

Ja, men nej.

Bara en fortsättning någon annanstans… ett nytt kapitel.

 // Maryly